Dissonant duett

Gästinlägg av Dan Tilert

Det påstås ibland att om man trampar i klaveret så ska man stå still, för det låter lika mycket när man drar upp foten igen. För att rådet ska vara användbart krävs dock att man över huvud taget inser att man är fel ute. Två debattörer för vilka rådet är regn på hälleberget är Aftonbladets Jan Guillou och Åsa Linderborg som i varsin artikel klampar runt i sitt klaver och för oväsen.

Det handlar förstås om Boströms olycksaliga organartikel igen. Den lätt masochistiske läsaren kan fortfarande plåga sig igenom den här. Boström är en tillräckligt slug skribent för att aldrig påstå något otvetydigt, men för alla med normalgod läsförståelse framgår det tydligt vad som är grejen: Israelerna dödar palestinier i syfte att plundra dem på organ, vilket aktualiserats av att judar i USA gripits för organhandel.

Guillous artikel koncentrerar sig på ”avslöjandet” för några veckor sedan att en (1) läkare i Israel, Yehuda Hiss, befunnits skyldig till otillåtet och hemligt användande av vävnader (såsom hornhinnor och hjärtklaffar) från avlidna patienter. Detaljerna återfinns på flera ställen, bland annat i den artikel på DN Kultur den 20/1 som denna blogg återgivit. Jag använder citationstecken ovan eftersom i stort sett ingenting i ”avslöjandet” var några nyheter; det var kända fakta som israelisk TV sände. De var alltså kända redan när Boström publicerade sin artikel. Ändå vet Guillou nu knappt till sig av förtjusning, när han har hittat något som kan användas för att argumentera för att Boström hade rätt – att han sedan länge trott att så varit fallet bekräftades bland annat då han intervjuades i P1s Medierna den 5 september förra året. Men vad är det egentligen han tycker sig ha fått stöd för?

• Boström mer än insinuerade att just palestinier dödades för att plundras på organ. Men Hiss har inte gjort skillnad på patienters härkomst, utan på ett egalitärt sätt rövat från alla.
• Boström mer än insinuerade att just palestinier dödades för att plundras på organ. Något sådant har inte framkommit. Vävnader togs från patienter som dött av helt andra anledningar.
• Boström mer än insinuerade att just palestinier dödades för att plundras på organ, varmed avsågs njurar och liknande. Vad Hiss har tagit är vävnader som hornhinnor och hjärtklaffar. Skillnaden kan tyckas irrelevant, men det är ytterligare ett sätt på vilket det visar sig att de två historierna inte hänger ihop.
• Boström kopplade ihop att en jude i USA åkt fast för organhandel (och fick det på ett ganska snyggt sätt att se ut som om en bunt rabbiner gjort detsamma) med sin påstådda organplundring i Israel. Obesvärat tycks han anta att judar över världen samarbetar i, ja, vad ska man kalla en sådan konspiration? De ”nya” uppgifterna handlar dock inte om organhandel. De vävnader som tagits från avlidna har kostnadsfritt använts på andra patienter på israeliska sjukhus. Noll bekräftelse där också alltså.
• Det har påpekats från medicinskt håll att användande av organ från folk som skjutits på långt avstånd från ett sjukhus – exemplet i Boströms artikel – skulle vara en medicinsk sensation. Nog för att man i Israel lär ha erfarenhet av människor som dött en våldsam död, men inget i TV-inslaget antydde hur man övervunnit detta hinder, oöverstigligt för resten av världen.
• Boström, och Guillou, talar som om det skulle vara en officiellt sanktionerad israelisk verksamhet att röva organ. Det aktuella fallet handlar dock om en enskild läkare, som blev av med jobbet när han avslöjades.

Man kan faktiskt sammanfatta med att det fall som Guillou nu hetsar upp sig över, ehuru givetvis i sig upprörande, helt enkelt inte har det minsta med Boströms skriverier att göra, utöver att att man i båda fallen kan få in orden ”organ” och ”Israel”. Ändå skriver han: Israel erkände – då höll de liberala dumstrutarna tyst För att vara svår att imponera på så är det anmärkningsvärt lätt att imponera på Guillou. Maken till svag koppling är svår att finna, men för denne uppburne journalist är det nog. Man kanske inte får låta fakta stå ivägen för sanningen, vad vet jag?

Han drar stora växlar på att de inte speciellt nya uppgifterna uppmärksammades internationellt. Det är förvisso sant, och flera medier skrev om dem i relation till Boströms artikel. Det tycks också vara sant att det var Boströms artikel som gav upphov till den förnyade uppmärksamheten i denna fråga. Guillou förbigår dock att CNN, som han själv hänvisar till, menar att det inte verkar finnas något stöd för Aftonbladets påståenden. Andra internationella medier, som AP och The Guardian, håller med. Det finns alltså en god anledning till att svenska tidningar inte rapporterade så ymnigt som Guillou önskade: det fanns helt enkelt inte så mycket att rapportera om, för någon annan än den som griper efter varje halmstrå som kan ge intryck av att försvara Aftonbladet.

Huvudsakligen handlar Guillous drapa i övrigt om att Boströms kritiker är dumma liberaler och att ingen förklarat hur han varit antisemitisk. Det stämmer dock inte att kritiken skulle vara en exklusivt liberal sport. Bara som ett exempel har Charlotte Wiberg ägnat stor energi åt att kritisera Aftonbladet och Boström. Det senare är också direkt felaktigt. Utan att kunna visa upp något faktabaserat underlag sprider Boström en varsamt moderniserad antisemitisk skröna och kopplar dessutom ihop judar i största allmänhet med varandra. Självklart är det antisemitism, av gammalt pålitligt klassiskt snitt, vilket har förklarats fler gånger än någon kan orka räkna.

Ett par dagar senare ger sig alltså Linderborg upp i ringen igen. Till stora delar är sakinnehållet detsamma som i Guillous kolumn. Liberalerna är dumma och empatistörda som inte ger Aftonbladet rätt nu. Linderborgs argumentation är fascinerande läsning. Hon skriver att ”De eventuella övergrepp Donald Boström ville ha utredda är bevisade”, sannerligen ett djärvt språng, som vi kan se i jämförelsen ovan. Andras slutsatser att Hiss ljusskygga vävnadshantering inte har något med Boströms text att göra verkar hos Linderborg bli ytterligare en del av hennes argument, dock lite oklart exakt hur.
Vidare spelar hon mycket på att Boström i sin artikel gör mycket få explicita anklagelser. Hur dum tror hon att läsaren är? Som nämnts ovan: envar med normalgod läsförståelse förstår precis vad Boström säger, trots att han placerar ut några frågetecken. Som för att hjälpa den som ändå inte fattar galoppen på traven har Boström senare citerats med påståenden om att vara säker på att tusentalet palestinier har mördats och fått sina organ plundrade.

Att judar dödar ickejudar för att komma åt deras blod är en uråldrig antisemitisk myt. Det är förstås inget skäl till att man inte skulle skriva om saken, om man upptäckte att Israel ägnade sig åt att döda ickejudar för att komma åt deras organ – på precis samma sätt som man inte kan låta bli att kritisera Iran av rädsla för att spä på fördomar mot muslimer. Men man ska ha på fötterna när man gör det. Annars avslöjar man ingenting, man sprider bara antisemitiska myter. Det kan man inte, som Linderborg tycks vilja, rättfärdiga med palestiniers svåra situation. Svårare är det inte. Den historia som Boström och Aftonbladet salufört har inte bara saknat underbyggnad, den har varit direkt i strid med kända fakta om hur man kan göra organtransplantationer. För att sedan försvara den har Aftonbladet böjt sig dubbelt för att få ihop andra uppgifter med sin egen story.

Otillbörlig organhantering, var det inte det vi sade kanske? Det vet man ju hur de är, de där israelerna, eller hur? Kan de plocka hornhinnor och hjärtklaffar i smyg så kan de nog mörda folk i syfte att ta deras organ och sälja också. Det är samma sak. Nästan. Typ.

Detta är den intellektuella höjd man når. Längre än förra stycket hade det här inlägget kanske inte behövt vara. Å andra sidan är jag inte den största syndaren i den här historien när det gäller att skriva mer än man borde. Det är en inte alltför vågad gissning att klaverens klagosånger ännu inte tystnat.

Dan Tilert bloggar på horvendile.wordpress.com