Inte bara vanlig demagogi

Likställanden mellan Nazityskland och Israel har blivit allt vanligare i den etablerade politiska debatten. Texten nedan, författad av idéhistorikern Henrik Bachner, publicerades i  något bearbetad form i Judisk Krönika nr 2, 2009. Det var strax efter kriget i Gaza 2009 men den är lika aktuell i dag.

”Holocaust-retoriken i Israeldebatten handlar överlag inte om konflikten i Mellanöstern. Snarare bör den till stor del ses som ett förvrängt och illaluktande svar på svårlösliga och smärtsamma problem i Europas moderna historia. Fantasin om den judiske nazisten som upprepar det brott som begicks mot Europas judar skänker befrielse från känslor av skuld och skam. Den relativiserar folkmordet och förvandlar offer till bödlar.”

”Fucking Israelis! Fucking Jews!” Slagord skanderade vid någon av de anti-israeliska demonstrationer som ägde rum i Europas huvudstäder i början av året? Nej. Enligt Times var detta de kommentarer som den brittiske diplomaten Rowan Laxton fällde när han på ett välbesökt gym i London betraktade tv-skärmens bilder av ett krigshärjat Gaza.

Laxtons utbrott illustrerar en växande tendens i europeisk Israeldebatt: det nakna hatet och de kollektiviserande angreppen mot judar som kategori. Jag skriver växande tendens, inte förhärskande. I den mån den Israelkritiska debatten under Gazakriget varit överblickbar förefaller den att i huvudsak ha riktats mot Israels politik. En sådan kritik är naturligtvis helt legitim. Enligt min mening är den i flera avseenden därtill befogad.

Men det står utom tvivel att Gazakriget på många håll i Europa utlöst även en helt annan typ av reaktioner. Och då inte bara bland politiska och religiösa extremister och våldsverkare. Även i den debatt som förs i den politiska mittfåran inbegriper diskussionen om Israel språkbruk och bilder som avslöjar att argumentationen handlar om något annat än kritik mot Israels agerande. Det kan beskådas inte minst i det frekventa bruket av jämförelser mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels krigföring och Förintelsen.

Repris av Förintelsen

Dessa analogier är förvisso inte nya. De har florerat i Israeldebatten sedan årtionden, men attraktionen för dem har ökat och de har förflyttats från marginalen till centrum. Om denna typ av bilder i 1960- och 70-talets Sverige och Europa i första hand utgjorde del av en kommunistisk, antisionistisk agitation för Israels upphävande, har de under senare decennier penetrerat bredare opinioner. Detta har skett parallellt med att kritiken mot Israels politik har stegrats, men även samtidigt med att det tabu som omgärdade judehat efter andra världskriget gradvis eroderat och en aldrig utslocknad antisemitism funnit ny kraft och nya näringskällor.

Illustrationer i svensk press under kriget i Libanon 1982

Det stora genombrottet kom 1982. Israels krig mot PLO i Libanon utlöste, vid sidan av en begriplig indignation mot det omfattande civila lidande som förorsakades, en kraftfull antisemitisk våg och en epidemi av Förintelseanalogier. Även Sverige drabbades. Med Aftonbladet i spetsen beskrevs i en rad svenska tidningar Israels agerande som en repris av det nazityska folkmordet på Europas judar. Som en av få ledande europeiska politiker instämde Olof Palme i kören. Han hänvisade till de judiska barnens öden i koncentrationsläger och getton och meddelade att palestinska barn nu var ”precis på samma sätt förföljda”. Detta skedde, är värt att notera, vid en tid då de problematiska aspekterna av Sveriges relation till Nazityskland och Förintelsen ännu inte på allvar diskuterats. Möjligen kan man således betrakta 1982 års debatt som en av de första större svenska mediedebatterna om Förintelsen, men med den reservationen att det handlade om en fantasi i vilken judar fick ikläda rollen som nazistiska bödlar.

Med tiden har hämningarna inför denna form av historieinvertering allt mer avtagit. I den våg av Israelfientlighet och antisemitism – återigen strömningar som ska skiljas från legitim politisk kritik – som bröt fram i början av 2000-talet intog konstruktionen av Israel som nazistisk stat skyldig till brott av samma slag som Förintelsen en central plats. När Nobelpristagaren José Saramago 2002 besökte Västbanken informerade han världspressen om att Israel där begått ett ”brott jämförbart med Auschwitz”. Den tyske CDU-politikern och tidigare ministern Norbert Blüm anklagade Israel för att föra ett ”Vernichtungskrieg”, ett förintelsekrig. Den amerikanske juristen Richard Falk, som 2008 av FN:s råd för mänskliga rättigheter utsågs till speciell rapportör för de ockuperade områdena, har under flera år hamrat in budskapet att Israels politik kan liknas vid Hitlers och utgör ”a Holocaust in the making” – en begynnande Förintelse. (I rättvisans namn ska sägas att Falks meritlista är digrare än så: han har även skrivit förord till en bok som antyder att 11-septemberattackerna var en konspiration ledd av krafter inom den amerikanska administrationen.)

Samma tendens har under senare år kunnat noteras i Sverige. Liksom tidigare har det framför allt varit delar av vänstern som propagerat dessa bilder. På Aftonbladets kultursida har de sedan länge tillhört standardrepertoaren (se t ex artiklar av John Pilger 19/6, 31/7 2006). I en riksdagsdebatt om Israel 2008 förklarade vänsterpartisten Torbjörn Björlund att ”de som har drabbats av den största förbrytelse vi har haft i världen, Förintelsen, gör i princip samma sak”. I den ”antisionistiska” tidskriften Mana har förvanskningen av europeisk och judisk historia och demoniseringen av Israel utgjort ett huvudtema. Så hävdade till exempel Manas chefredaktör 2003 (nr 1) att Förintelsen betecknade en israelisk förbrytelse mot palestinier. Även förnekandet av Förintelsen gavs en ny innebörd: ”Genom att förneka Förintelsen och endast prata om judisk förintelse skymfar vi Förintelsens offer.” En förståelse av begreppet Förintelsen som folkmordet på Europas judar var, hette det, sionistisk propaganda syftande till att möjliggöra ”Förintelsen” av palestinierna: ”Det absurda är att även standardversionen av Förintelsen – den sionistiska versionen – används för att hålla Förintelsens hjul rullande.”

Hur snabbt klimatet förändras har även kunnat avläsas på DN:s kultursidor. 2004 publicerade Maciej Zaremba där en analys av samtida antijudiska tendenser i vilken bland annat följande stod att läsa: ”Det borde inte heller råda tvivel om att jämförelsen av Israels politik med nazismen är sjuklig och i bästa fall uttryck för en omedveten antisemitism och önskan att banalisera Förintelsen. [—] Nazismen är det mest förhatliga som finns, klistras den på judarna (eller Israel) är det ägnat att legitimera hatet, inget annat.” (4/3 2004). Fyra år senare utbröt debatt om Mana, föranledd av frågan om statligt produktionsstöd. På DN-kultur var det nu andra perspektiv och röster som dominerade. Enstämmigt intygades att Mana (som även återkommande reproducerat traditionella antisemitiska motiv) saknade varje spår av fördomsfullhet mot judar. Enligt en rad skribenter i DN och annorstädes utgjorde den tvärtom en viktig ”antirasistisk” röst.

Bild från 2009 av Carlos Latuff. År 2006 vann Latuff andra pris i en antisemitisk teckningstävling sanktionerad av den iranska regimen. Bildernas budskap var omväxlande hån av nazismens judiska offer, förnekande av Förintelsen och likställande av Israel och Nazityskland.

När Gazakriget inleddes i slutet av fjolåret utlöstes en ny lavin av naziliknelser och Holocaust-retorik. Plakat som likställer davidsstjärnan – en symbol inte bara för Israel, utan för judar – med hakkorset har förekommit flitigt i demonstrationer i Sverige och andra europeiska länder. På en del håll tycks dock ha förelegat viss oenighet i synen på huruvida nazismens förbrytelser verkligen representerar något ont. I Amsterdam skanderades till exempel ”Hamas, Hamas, gasa judarna”. En liknande brist på samstämmighet kunde för övrigt noteras i samband med den ”antirasistiska” konferensen i Durban 2001. Om vissa deltagande organisationer sökte klistra nazismetiketten på Israel, meddelade andra att hade Hitler vunnit kriget skulle världen ha sluppit Israel.

 I viss utsträckning kan denna ”spretighet” i budskapet härledas till det faktum att den ”antisionistiska” opinionen även i Europa allt tydligare kommit att influeras av strömningar från Mellanöstern. I den politiska kultur som där dominerar saknas till stor del restriktioner gentemot öppet judehat och begreppet nazism har inte på samma självklara sätt som i väst efter 1945 haft negativa konnotationer. Berättelsen om Israel som ett återuppståndet Hitlerrike var något som delvis påtvingades arabvärlden av Sovjetunionen i slutet av 1960-talet. Dessförinnan var det inte ovanligt att den judiska staten beskrevs som ett kommunistiskt hot.

Normalisering

Via Internet och sms sprids i dag politisk propaganda blixtsnabbt över världen. Ett exempel på detta är de kampanjer som nyligen riktades mot företag som Starbucks och Lidl. I kedje-sms hävdades (falskeligen) att dessa stöttade Israel varför de skulle bojkottas. I Starbucks fall framhölls som särskilt suspekt att vd:n var jude. Samma antisemitiska ryktesspridning drabbade McDonald’s: ”försök att inte äta hos de förbannade judarna”, löd budskapet (Sydsvenskan 14/1 2009). Ett annat exempel är det kedjebrev som spridits på nätet och som genom ett manipulativt bruk av foton sökt likställa Israels agerande på Västbanken och i Gaza med Förintelsen. Bland dem som förmedlat detta återfinns Trine Lilleng, förstesekreterare på Norges ambassad i Riyadh i Saudi-Arabien. För att ingen skulle missförstå saken författade Lilleng även en e-post i vilken det meddelades att ”Barnbarnen till Förintelsens överlevande…gör exakt samma sak mot palestinierna som gjordes mot dem av Nazityskland”.

Här hemma hävdade Ingalill Bjartén, vid denna tid vice ordförande för s-kvinnorna i Skåne, att Gaza var att likna vid Warszawagettot (Sydsvenskan 13/1 2009). Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug föredrog att jämställa Israels agerande i Gaza med det nazistiska dödslägret Treblinka, men kunde också berätta att handlingarna styrdes av ”gammaltestamentlig etik – öga för öga, och tand för tand” (Katrineholms-Kuriren 19/1 2009). Pierre Schoris förtjusning i fantasin om judar som nazistiska folkmödare är gammal. Redan i samband med Libanoninvasionen 1982 kunde han avslöja att kriget ”frammanat ett märkligt rollbyte. I dag är det palestinierna, inte judarna…som är förföljda och hotas av ’likvidering’… I dag är det palestinierna som är instängda i ett nytt Warszawaghetto” (Stockholms-Tidningen 28/7 1982). År 2009 skrev Schori, med hänvisning till Gaza, om den chock hans libanesiska vänner drabbats av ”inför EU:s lama reaktion inför den ’holocaust’ som de och deras familjer bevittnade dagligen på Al-Jazeera” (Aftonbladet 27/1 2009).

Teckning publicerad i vänsterbloggen "Röda raketer" under rubriken "Massakern i Gaza".

Vissa arbetar med mer subtila medel. Enligt Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein – som förespråkar bojkott av Israel men inte av några andra stater i världssamfundet – hade de palestinska offren för Israels angrepp inte dödats, de har ”förintats” (14/1 2009). Mer rakt på sak var Rawia Morra, som enligt Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg hade ”bästa svenska bloggen” om Gazakriget (8/1 2009). Morra visste att berätta om ”israelernas högmod, habegär och blodtörst” och om hur kriget i Gaza var ”en förintelse. Det är ett jätteläger. Det är en gaskammare och en förbränningsugn på en och samma gång.” Linderborgs favoritbloggare citerade också med gillande en ökänd judehatare som förklarade att ”israelerna [är] monstruöst utrotningsbenägna” och att detta ”hindrar israelerna från att tillhöra mänskligheten”.

På den blogg som Lars Ohly i början av 2009 utnämnde till en av sina favoritbloggar, Jinge.se, fick man av Jan-Inge Flücht veta att “Israel bygger ett Auschwitz år palestinierna” liksom att ”Förintelsens offer [är] 2009 års förövare”. (Efter att Svenska kommittén mot antisemitism kritiserade Ohlys prisande av en antijudisk blogg (Sydsvenskan 12/2 2009 ), medgav Ohly att Jinge.se spred antisemitism på ett sätt som han beskrev som ”rent vedervärdigt” och ”rasistiskt”. Emellertid vidhöll Ohly att bloggen oftast är ”väldigt bra” (Expo.se 26/2 2009). På vilket sätt Ohly menar att en blogg kan vara både antisemitisk och ”väldigt bra” är oklart.)

Skuldavlastning och demonisering

Det kan räcka så. Jag tror att det av dessa exempel tydligt framgår att rekonstruktionen av nazismen och Förintelsen till judiska eller israeliska förbrytelser är både utbredd och relativt legitim i den politiska debatten. Hur ska då dessa bilder tolkas? Varför ter de sig så lockande för många? Och hur ska de förstås i relation till samtida antisemitiska strömningar?

Att jämförelserna i sak är falska behöver knappast påpekas; man behöver blott ringa kännedom om nazismen och Förintelsen för att inse detta. Men felaktiga jämförelser och missbruk av historia är inget ovanligt. Exemplen är legio. Viktigt att konstatera är också att Förintelsen blivit en central symbol för ondska i den politiska kulturen och att den som sådan kommit att åberopats som liknelse i en rad olika sammanhang. Kanske kan man därför skriva delar av Holocaust-retoriken i Israeldebatten på det allmänna historiemissbrukets – möjligen också historielöshetens – konto. Men som generell förklaring håller det inte.

Från demonstration i Storbritannien 2009

Detta visas framför allt av det selektiva bruket av denna typ av analogier. Den omfattning, systematik och intensitet med vilken dylika jämförelser projiceras på Israel saknar motsvarighet i europeisk politisk debatt. Detta kan inte förklaras med hänvisning till Israels politik eller den israelisk-palestinska konfliktens karaktär. Ser vi till brott mot mänskliga rättigheter eller graden av repression finns det åtskilliga regimer och parter i konflikter som bär på ett betydligt mer omfattande syndaregister än Israel. Det räcker med att hänvisa till Darfur, DR Kongo och Somalia eller, om vi går tillbaka ett par år, till Tjetjenien och Algeriet för att detta ska bli uppenbart. Förtrycket i Kina eller de omfattande brotten mot mänskliga rättigheter i stora delar av den arabisk-muslimska världen understryker samma sak. Att påtala detta är inte att urskulda israeliska övergrepp, det är att sätta saker i perspektiv.

Om det vore faktiska skeenden och förhållanden som hos européer framkallade bilder av Förintelsen, då skulle vi regelmässigt se sådana jämförelser när andra konflikter diskuterades eller kritiserades – speciellt de som inbegriper massdödande av civila. Men vi ser ytterst sällan sådana jämförelser. (I själva verket ser vi i regel inga reaktioner alls på konflikter andra än de i vilka Israel eller USA är inbegripna.) Associationer till Auschwitz eller Warszawagettot förekommer nästan enbart i relation till Israel. Av detta kan vi sluta oss till att dessa bilder knappast utlöses av vad Israel gör, utan av vad Israel är: en judisk stat.

Att det är den judiska dimensionen som framkallar de tvångsmässiga hänvisningarna till folkmordet på Europas judar när Israel diskuteras framgår också med all tydlighet av den argumentation som brukas. Denna avslöjar att det allt som oftast är judarna som kollektiv – inte sällan inkluderande även dem som mördades under Förintelsen – som är måltavla för fantasierna. Björlunds nazistiska folkmördare är inte Israels regering eller försvarsmakt utan ”de som har drabbats av den största förbrytelse vi har haft i världen”. För Lilleng är det ”Barnbarnen till Förintelsens överlevande”. Katarina Mazetti vill att skolresorna till Auschwitz upphör och att eleverna istället skickas till Betlehem för att ”ta en titt på vad Auschwitzoffrens barnbarn i sin tur tar sig till när de ägnar sig åt etnisk rensning!” (Ordfront 12/2002). När Kommunalarbetaren recenserar en dokumentärfilm om Israel förklaras att filmen ”skildrar det judiska folk som mördades av Hitler för mer än 60 år sedan. Och som nu själva förföljer och mördar ett annat – de palestinska araberna” (11/4 2005). Med andra ord: ett mördat folk har återuppstått för att mörda ett annat.

Plakat i demonstration 2009

Holocaust-retoriken i Israeldebatten handlar överlag inte om konflikten i Mellanöstern. Snarare bör den till stor del ses som ett förvrängt och illaluktande svar på svårlösliga och smärtsamma problem i Europas moderna historia. Fantasin om den judiske nazisten som upprepar det brott som begicks mot Europas judar skänker befrielse från känslor av skuld och skam. Den relativiserar folkmordet och förvandlar offer till bödlar. (Strävan efter skuldutjämning kan också ta sig andra uttryck. När KG Hammar och likasinnade med hänvisning till Gazakriget vägrade delta i minneshögtider för Förintelsens offer, förmedlades genom denna handling inte bara budskapet att judar som kategori – inklusive mördade och överlevande – bar ett kollektivt ansvar för Israels agerande, utan också, åtminstone implicit, att Gaza och Förintelsen är analoga fenomen.)

Möjligen är det så att historieinverteringens popularitet står i samklang med skuldproblematikens djup. Enligt en undersökning från 2005 instämmer 51 procent av tyskarna i påståendet att Israels behandling av palestinierna liknar nazisternas behandling av judar. Enligt en svensk studie från 2006 instämde 26 procent helt eller delvis i samma påstående.

Bilden av juden som nazist lockar emellertid även av andra skäl. För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism.

Slutligen bör poängteras att försöken att associera Israel med Nazityskland och Förintelsen tjänar specifika syften i radikal antisionistisk argumentation. Här handlar det framför allt om en form av demonisering och avhumanisering som ska underbygga och legitimera kravet på staten Israels upphävande eller eliminering, som ska understryka att Israel är en abnormitet i världssamfundet och att israelerna, för att återknyta till en ovan citerad blogg, inte tillhör mänskligheten.

Som påpekats återfinns i debatten med all säkerhet dem som ekar denna typ av bilder utan att reflektera över dess innebörd och utan specifika avsikter. Men betraktad som en bred och växande strömning i europeisk politisk debatt utgör denna idévärld och propaganda något betydligt mer grumligt och farligt än slappt tänkande och vanlig demagogi.

/Henrik Bachner

Henrik Bachner är idéhistoriker. Hans bok ”’Judefrågan’. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige” utkom på Atlantis 2009.

Annonser