Mana och antisemitismen

Publicerad på Axess blogg 18 januari 2008 (I)

Den samtida antisemitismen i Europa och Sverige är, bortsett från nazistisk och radikal islamistisk propaganda, mycket sällan öppen och direkt. Som ett resultat av den stigmatisering av judefientlighet som följde på Förintelsen används i regel omskrivningar, kodord och argumentationsstrategier som syftar till att skydda budbäraren från negativa sanktioner.

Denna förvandlingsprocess liksom det antijudiska tänkandets nya uttrycksformer har noggrant analyserats och beskrivits i forskningen. Vad som kännetecknar vår tids antisemitiska diskurs är bland annat ersättningen av termen judar med ord och uttryck som till exempel ”sionister”, ”lobbygrupper” och ”mäktiga krafter”. Utmärkande är också försöken att förfalska och invertera begrepp som antisemitism, nazism och Förintelsen. I syfte att ånyo legitimera en judefientlig hållning har dessa begrepp transformerats till beteckningar på judiska förbrytelser.

I flera aktuella arbeten, däribland i den tyske sociologen Klaus Holz bok Die Gegenwart des Antisemitismus. Islamistische, demokratische und antizionistische Judenfeindschaft (2005) och den franske statsvetaren Pierre-Andre Taguieffs undersökning Rising from the Muck. The New Anti-Semitism in Europe (2004), understryks att projektionen av nazismen och Förintelsen på judar eller den judiska staten utgör ett centralt motiv i den samtida antijudiska diskursen. Denna insikt återspeglas också i den arbetsdefinition av antisemitism som används av OSCE och EU:organet FRA (tidigare EUMC).

Den mest lockande arenan för denna typ av bilder liksom för artikulering av andra former av antijudiskt ressentiment är utan tvekan debatten om Israel och Mellanösternkonflikten. Här finns inte bara en faktisk konflikt där judar utgör en part, här finns också en fullständigt legitim – och enligt min mening inte sällan befogad – kritik mot Israels politik som kan användas för att bädda in och rättfärdiga helt andra och betydligt mer sinistra föreställningar och budskap. Detta torde ske medvetet såväl som omedvetet – också för en oreflekterad antisemitism utgör Israel såsom judisk stat en primär måltavla. (Efter Irakkriget har Israel som projektionsskärm för antijudiska fördomar visserligen fått viss konkurrens från temat ”amerikansk utrikespolitik”, men dessa diskurser tenderar att flyta samman och förstärka varandra.)

Varför då uppmärksamma denna problematik? Skälet är den debatt som utlösts av att flera ledamöter i Kulturrådets styrelse 2007 och en medlem i referensgruppen för stöd till kulturtidskrifter, Dilsa Demirbag-Sten, riktat kritik mot att tidskriften Mana skall erhålla produktionsstöd. Kritikerna menar att publikationen regelmässigt givit uttryck för antidemokratiska och intoleranta uppfattningar, däribland ett förhållningssätt till Israel som emellanåt färgas av antisemitism. Kritiken har mött upprörda reaktioner på flera kultursidor.  Mana, skriver Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad (16/1 2008), är ”programmatiskt antirasistisk” och tidskriftens påstådda fördomsfullhet inget annat än ”Israelkritik”. I Sydsvenskan (14/1 2008) hävdar Manas redaktion och medarbetare att de anklagas för antisemitism när de i själva verket endast ”diskuterar krigets mekanismer och granskar ockupationsmakter”.

Kritiken mot Mana är emellertid välgrundad. Tidskriftens återkommande bruk av antisemitiska motiv och stöd för antijudisk propaganda är lätt att belägga. Det går till och med att hävda att den ovan beskrivna historieinverteringen och därmed sammanhängande diaboliseringen och avhumaniseringen av den judiska staten utgör ett ledmotiv i Mana. Några nedslag belyser tendensen.

I chefredaktören Babak Rahimis artikel ”Araben är juden” (1/2003) förklaras att antisemitism betyder judars hat mot araber och att Förintelsen betecknar en israelisk förbrytelse mot palestinier. Därtill ordas i gammal fin tradition om människor av ”semitiskt ursprung”: ”Än i våra dagar skördar antisemitismen offer. Förintelsen pågår fortfarande. Mitt framför våra ögon planeras och genomförs massmord av människor med semitiskt ursprung. Samma spel, med nya deltagare och nya åskådare. Nej. Det är inte den nazistiska förintelsen av judar jag pratar om, utan om den palestinska förintelsen”.

Rahimi ger även förnekandet av Förintelsen ges en ny innebörd: ”Genom att förneka Förintelsen och endast prata om judisk förintelse skymfar vi Förintelsens offer.” En förståelse av begreppet Förintelsen som folkmordet på Europas judar är, antyder han, sionistisk propaganda syftande till att möjliggöra ”Förintelsen” av palestinierna: ”Det absurda är att även standardversionen av Förintelsen – den sionistiska versionen – används för att hålla Förintelsens hjul rullande.”

I en redaktionell kommentar publicerad på tidskriftens webbsida den 10/4 2007 hävdas att Israel inte vill ha fred. Skälet, förklarar Mana, är att den judiska staten drivs av profitlystnad och vill kunna exploatera Förintelsen i syfte att utsuga västvärldens folk. Med ordval och argument som är svårskiljbara från de som nyttjas i högerradikal antisemitisk propaganda meddelas att fred skulle förhindra den ”ekonomiska utpressning som har fortsatt sedan israels invigning 1948 med förevändning att Västvärlden måste betala den oändliga förintelse fakturan under Nazityskland i andra världskriget. Alltså Israels intresse att fortsatta påminna europierna om dem skuld känslorna och att dem bär huvud försummelse om det som hänt dem i Hitlers koncentrationsläger och att dem måste betala för detta för att åter lösa sina synder…(sic)” Även varningar för judefientlighet påstås motiveras av Mammondyrkan. Mana talar här om ”den vinst drivande hotet med antisemitismen och judehat” (sic). Hindret för fred, avslutar tidskriften, är ”den israeliska sniken- och girigheten”.

I samband med debatten om Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund meddelade Irans antisemitiske president Ahmadinejad att det var ”sionister” som låg bakom publiceringen av teckningen. Också detta var en tankegång som attraherade Mana. I en kommentar den 18/9 2007 undrade redaktionssekreteraren Joacim Blomqvist om inte Ahmadinejad ”i själva verket har rätt”. Israel hade just bombat ett mål i Syrien, påminde Blomqvist och förklarade: ”Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för att på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar.”

Hur tidskriftens föregivna ”Israelkritik” regelmässigt ser ut illustreras även av det faktum att man publicerar den internationellt ökände antisemiten Israel Shamir som i Mana bland annat beskriver judar i termer som ”Shylock lånehajen” och kallar en överlevande från Förintelsen för ”betala-medan-du-gråter-holocaust-snyftaren” (29/1 2003).

Självfallet ifrågasätts i Mana också staten Israels existensberättigande och Israel demoniseras som en inherent rasistisk stat. ”Att världssamfundet från början accepterade denna stat är anmärkningsvärt, men man har också i efterhand fått konstatera att Israel är rasistiskt”, klargjordes i en artikel den 11/5 2006. Förhållningssättet till Israel framgår också av artiklar som manar till förståelse för palestinsk självmordsterror (2/2002) liksom av rubriker (eller uppmaningar) som ”Hata Israel” (Joacim Blomqvist 5-6/2003). Skulle en svensk publikation trycka artiklar som uppmanade läsarna att ”Hata Palestina” skulle detta knappast förstås som kritik av den palestinska myndigheten.

Vad som utmärker Mana är vidare ett konsekvent och entusiastiskt stöd till judefientliga strömningar i Europa och Mellanöstern. Den väldokumenterade antisemitiska hetsen i samband med FN:s rasismkonferens i Durban beskrevs i Mana som en berättigad kritik av ”sionismen” och den judiska staten (nr 6-7/2001). Tidskriften applåderade också den antijudiska kampanj som iscensattes av den tyske FDP-politikern Jürgen Möllemann under valrörelsen 2002, en skandal som tvingade Möllemann att avgå (nr 3/2002). Manas hållning kan på denna punkt jämföras med ett öppet stöd för Pia Kjærsgaards antimuslimska kampanj i Danmark.

Antisemitismen i den arabiska och muslimska världen förnekas eller rättfärdigas. Den 14/3 2006 hävdade Jorge Capelán att det närmast epidemiska judehatet i den delen av världen skulle förstås som ”hatet mot Israel”. Capelan tillade: ”det kan inte förnekas att detta hat är berättigat”. Manas skribent lät återigen även meddela att ”Israel beter sig mot palestinierna som nazisterna gjorde mot judarna”.

Att Per Wirtén (Expressen 16/1) och likasinnade nu träder fram för att fördöma dem inom Kulturrådet som ser det som tveksamt att med skattemedel stödja en publikation som Mana är inte förvånande. Wirtén har samtidigt som tidskriftens extremism blivit allt tydligare författat flera exalterade hyllningar till Manas ”antirasism” (se t ex Journalisten, 11-16/6 2003, Arenas webbsida augusti 2004). Vad som däremot är något förvånande är det utlåtande om Mana som publicisten Arne Ruth författat för Kulturrådets referensgrupp. Ruth är sedan decennier en av de mest kunniga och pålitliga rösterna i den svenska debatten om antisemitism. I detta fall vill jag dock hävda att han på vissa punkter misstagit sig.

Ruth, som också är ordförande i referensgruppen, är alls inte okritisk till Mana. Han anser att det finns klart problematiska inslag i tidskriften och identifierar också ”en antisemitisk underton” i någon artikel. Ruth är också tydlig med att han för egen del har ”politiska invändningar mot tidskriftens innehåll”. Dock menar han, om jag tolkar honom korrekt, att Manas journalistik i frågor som rör judar, Förintelsen eller Israel är att betrakta som legitim ”politisk polemik” och således inte överskrider gränsen till vad som kan anses utgöra antisemitism. Jag har svårt att se hur Ruth kan nå denna slutsats, men misstänker att det kan bero på att han inte läst tidskriften tillräckligt noggrant.

Ruth argumenterar i sin inlaga också för att stödet till tidskrifter som ”förefaller rasistiska” endast kan tas bort om ”uttrycket är olagligt”. Det är ett problematiskt argument. Om grunden för bedömningen skall vara huruvida publikationen i juridisk mening gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp blir det oerhört svårt, på gränsen till omöjligt, att dra in stöd med hänvisning till fördomar och rasism eftersom ribban för vad som anses utgöra brottet hets i Sverige ligger synnerligen högt. Ser vi till JK:s beslut från januari 2006 i ärendet som rörde de kassetter som såldes vid moskén i Stockholm skall inte ens beteckningar på judar som ”bröder till apor och grisar” och uppmaningar till mord på judar anses som hets mot folkgrupp, ej heller som antisemitism, om budskapet även innehåller referenser till Israel och Mellanösternkonflikten. Skulle kassetternas text återfinnas i en tidskrift som söker stöd av Kulturrådet finns således, om det nu föreslagna kriteriet används, ingen grund för att neka den detta med hänvisning till innehållet då budskapet inte är ”olagligt”. Samma sak torde gälla en publikation som med gillande trycker pastor Åke Greens påståenden om hur homosexualitet utgör ”en djup cancersvulst på samhällskroppen”. Dessa har ju av högsta domstolen förklarats icke olagliga.

Man kan ha olika uppfattning om hetslagstiftningen och dess tillämpning, men olaglighet utgör inte ett lämpligt kriterium för Kulturrådets bedömningar. Är rådet även berett att stödja högerradikala publikationer med en xenofob tendens förutsatt att texterna inte innehåller uttryck som befunnits brottsliga?

Kulturrådet måste, menar jag, göra en självständig bedömning av innehållet i de tidskrifter som söker stöd. När det gäller antisemitismen är detta sannolikt den fördomstradition vi har bäst kunskap om. Forskningen är omfattande. Vi behöver allstå inte famla i blindo. Demonologi, stereotyper och mytbildningar är kartlagda. Dess samtida framträdandeformer och kontexter analyserade och beskrivna. Det betyder inte att det inte finns yttringar som på goda grunder kan tolkas olika. Men att Mana gång på gång, också under senare år, överskridit gränsen till det som konstituerar fördomar och fientlighet mot judar eller sökt rättfärdiga dylika yttringar, därom råder inget tvivel.

Det är riktigt, som påpekats i debatten, att Kulturrådet inte skall eller får vara en ”censurinstans”. Men att inte ge statligt stöd åt publikationer som företräder antidemokratiska åsikter och värderingar är något helt annat än att censurera.

Henrik Bachner

Fil dr i idéhistoria och författare till Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999, 2004).

Annonser

%d bloggare gillar detta: